Hivbehandling med långtidsinjektioner – hur tillgängligt är det idag?

Sedan några år tillbaka är långtidsinjektioner ett alternativ till tablettbehandling vid hiv. I de svenska riktlinjerna för hivbehandling står dock att de ska ”övervägas främst” till patienter som av någon anledning har svårt att ta tabletter. Posithiva Gruppen (PG) har trots detta fått intrycket att långtidsinjektioner nu förskrivs till fler personer, både vuxna och ungdomar, och att många som lever med hiv är nyfikna på behandlingen. PG bad därför Tina Carlander, överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och hivforskare, att svara på några frågor om hur långtidsinjektioner fungerar och vem som kan få dem idag.

Det är RAV (Referensgruppen för AntiViral terapi) som ger ut behandlingsriktlinjer för hiv. I riktlinjerna från hösten 2021 står att långtidsinjektioner ska ”övervägas främst till patienter med stora svårigheter att ta peroral behandling”, det vill säga att man har svårt att ta tabletter. Tina berättar att detta inte bara syftar på personer som fysiskt har svårt att svälja tabletter. Det kan även röra personer som har en uttalad tablettrötthet eller att man mycket ofta missar tabletter till exempel på grund av att man gömmer dem för andra till följd av stigma.

Idag står knappt 1 % av alla som lever med hiv i Sverige på behandling med långtidsinjektioner enligt Tina.

Har man blivit mer generös i vem som erbjuds långtidsinjektioner och är det idag större möjligheter för personer som lever med hiv att själva efterfråga det?

– Ja, fler personer som av olika skäl har svårt att få sin tablettbehandling att fungera står nu på injektionsbehandling. Alla har rätt att ta upp frågan med sin läkare och diskutera för- och nackdelar med injektionsbehandling. En del är spontant intresserade men blir tveksamma när de får reda på att de behöver besöka sjukhuset så ofta som varannan månad.

Tina berättar att man inte kan få långtidinjektioner om man har en känd eller misstänkt resistens mot något av de aktuella läkemedlen (oftast rör det sig om NNRTI-resistens). Det är viktigt att injektionerna ges inom ett visst tidsfönster för att undvika resistensutveckling. Därför kan det även vara olämpligt att stå på behandling med långtidsinjektioner om man har svårt att komma på regelbundna besök varannan månad eller av olika orsaker uteblir från bokade återbesök.

Behöver man ha nedtryckta virusnivåer för att få byta från tablettbehandling till långtidsinjektioner?

– Det bästa är om virusnivån är omätbar vid byte till injektionsbehandling. Men ibland har vi av medicinska skäl varit tvungna att sätta in injektionsbehandling även om virusnivån varit hög, och oftast går det bra.

Vem är den typiska personen som får långtidsinjektioner idag?

– En person som över lång tid inte fått tablettbehandling att fungera, som kommer på återbesöken och som inte har någon tidigare resistens för de aktuella preparaten.

Tina berättar att injektionsbehandlingen består av läkemedlet kabotegravir i kombination med läkemedlet rilpivirin som ges som en spruta i varje skinka. De första injektionerna ges med en månads mellanrum och därefter kommer man till sin infektionsklinik för injektion varannan månad. Det pågår flera läkemedelsstudier i olika länder för att kunna ge injektionsbehandling med längre intervall mellan injektionerna, upp till sex månader.

Varför injektionen ges i just skinkan är för att ju större muskel, desto mindre smärta vid injektion. Just lokal smärta efter injektionerna är också den vanligaste biverkningen. De flesta har ont i något dygn efter injektionerna, men smärtstillande som alvedon hjälper. Några andra biverkningar brukar man inte se enligt Tina.

Skulle man kunna få injektionsbehandlingen på vårdcentralen i stället för på sin infektionsmottagning?

– Det är möjligt att det går att få till en sådan lösning i framtiden. Om man missar sitt återbesök så följer vi på infektionsmottagningen upp och ser till att patienten får en ny tid eller kollar upp orsaken till missat återbesök. En vårdcentral har ingen sådan skyldighet utan det är upp till patienten. Missade återbesök (det vill säga att man missat sin injektion) leder till stor risk för resistensutveckling.

Kommer man i framtiden att kunna injicera behandlingen själv?

– Intramuskulära injektioner kan man inte ge sig själv eftersom det krävs sjukvårdsutbildning för dessa. Den injektionsbehandling som finns idag är intramuskulär. Subkutana injektioner [injektioner i underhudsfettet, till exempel på magen, reds. anm.] som ges av andra orsaker inom sjukvården kan man ofta lära sig att ge själv eller få hjälp med av en anhörig. Flera av de nya injektionsläkemedel som finns i ”pipeline”, det vill säga som forskas på, är subkutana.